måndag 15 januari 2018

I all välmening

Människan vill gärna hjälpa sin näste. Men ibland kanske vi tar det ett steg för långt, något jag själv ofta gjort mig skyldig till.
"Det här är ju perfekt för dig! Du bara MÅSTE prova."
Jag blir hyperivrig och hoppas att motparten oxå förstår hur jäkla perfekt detta kommer att bli för dem. Men... Personen i fråga kanske inte alls håller med. Framförallt så sitter ju jag inte inne på hela bilden. 

Exempelvis. Jag skulle lämna in ett prov till vårdcentralen. Min man blev jätteglad att jag äntligen skulle få göra ett sådant test (mer om mina övriga sjukdomar och hur dessa bemötts av vården senare. Kan initialt säga att vi kämpat i motvind så gudarna ska veta att jag förstår hans iver) och lämna in det innan jag skulle åka med tåget i fredags. I sak förstår jag honom, desto snabbare jag lämnar in det desto snabbare resultat. Men jag la lugnt till parametrarna att det kan vara väntetid för inlämning av prover, att jag behövde packa klart och gärna i lugn och ro prata lite med familjen innan jag åkte iväg över helgen och kände att magkänslan sa mig att - nej detta får jag ta en annan dag när jag inte har så mycket annat att ta tag i. Jag har väntat i 1.5 år på förklaring till mina problem och kan nog vänta en dag till.

Samma iver (och frustration!) kände jag nyligen då jag pratade om en (enligt mig) fantastisk affärsidé utan någon större risk och motparten svarar att nej det vågar jag nog inte. Idén är ju PERFEKT! Men även i detta fall sitter ju inte jag på hela bilden så jag kan faktiskt inte göra en total riskbedömning. Så jag släppte detta, ovanligt nog för mig. Kontentan av detta är att jag historiskt sett ofta gått på vad andra sagt eller föreslagit för mig, mest för att jag inte känt efter vad jag faktiskt vill. Jag håller på att lära mig att känna efter och identifiera vad magkänslan säger och säger nej till saker mer och mer. I och med det lär jag mig även att respektera andras beslut att göra samma sak.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar