tisdag 16 januari 2018

Lite upp, lite ner

Min psykiska ohälsa upphör aldrig att överraska mig. Jag kan göra enorma framsteg och må kanon för att plötsligt kastas ner i min mörka grop igen. Såren rivs upp och jag har ingen aning om var de egentligen börjar eller slutar för det rinner bara blod överallt. Man vet inte hur man ska få stopp på blodflödet och börjar lite desperat torka upp blodet som hamnar på golvet och kläderna samtidigt som flödet aldrig sinar och hur mycket man än torkar så slutar det inte. Så känns det. En dipp. Ett bakslag.

Där är jag nu. När smärtan är så färsk och intensiv att man inte ens kan prata eller fundera över nästa steg förrän man fått distans till det. Då gäller det att vara snäll mot sig själv. Slicka såren, vårda den sorgsna själen och ge den lite extra kärlek. Idag drar jag täcket över huvudet som en varm kokong och drömmer om varmare dagar och en tid när själ och hjärta ännu en gång glöder av iver och entusiasm över vad som komma skall. Jag tvivlar inte på att jag kommer att komma dit.

Men inte idag...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar