måndag 22 januari 2018

När orken sakta men säkert kommer tillbaka

Det känns som att jag ser ljuset i tunneln. Jag kan inte uttrycka i ord hur tacksam jag är över att min ork sakta men säkert kommer tillbaka. Att ännu en gång våga lita på min kropp. När jag orkar vara tillsammans med mina barn en hel dag. Då snackar vi inte en dag full av aktiviteter, utan att helt enkelt bara kunna vara tillsammans med dem en hel dag. Då jag inte blir trött i huvudet bara av att de pratar och rör sig.

När jag ännu en gång orkar gå till parken en stund ensam med mina barn, utan rädsla att jag plötsligt ska tappa all ork och behöva dra två skrikande barn hem, trotts att all kraft och ork är borta. Barn har en tendens att läsa av sin förälder och känner de att jag inte mår bra så sätter de sig gärna på tvären för att försöka få min uppmärksamhet och kolla att jag inte glömt dem.

När jag kan laga mat, trotts att jag är trött. Då tröttheten inte tar över hela min kropp och själ och det inte längre känns som att bestiga ett berg för att göra den enkla handlingen att resa mig ur soffan och laga mat. När jag vågar mig ut på små utflykter, för att jag inte är rädd för att tömma precis varenda uns av ork ur kroppen.

Det är en nyvunnen frihet att få orken tillbaka och jag lovar dyrt och heligt att vårda den. Att aldrig igen bränna ut varenda depå av kraft och ork ur min kropp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar