torsdag 4 januari 2018

Nuläget

Vem är jag? Småbarnsförälder. Arbetar i IT-branschen. Överpresterare. Projektledare hemma och på jobbet. Men egentligen vill jag bara lista ut vad det är som gör mig lycklig. Ni vet lycklig på riktigt. Det är stora frågor och jag tror inte att man kommer glida genom livet med ett evigt leende på läpparna. Men jag tror att man ska i alla fall ha definierat vad det är som gör en lycklig.

Hur hamnade jag här då? Jag har förmodligen överpresterat sedan tidig tonår parallellt med att jag undervärderar min egen prestation. Runt 20 skulle jag i retrospekt antagligen ha gått igenom min första sjukskrivning, om man hade sjukskrivit unga människor för psykisk ohälsa på den tiden. Det gjorde man inte. Jag tog mig med hjälp av en partner (som nog inte heller förstod att de åtgärder hen vidtog faktiskt hjälpte mig tillbaka, tough love helt enkelt) tillbaka till livet. Lite ärrad och lite mer skärrad än innan. Kämpade på och skulle väl vad man enligt många kan definiera klättrade på karriärstegen. Vid 30 tog jag mig ann för mycket i min strävan att lära mig allt det som jag trodde att det förväntades av mig att jag skulle lära mig. Min första sjukskrivning var ett faktum. Jag fick via mitt företag ett angivet antal besök hos en terapeut och lite uppföljning hos företagsläkare. På 3 månader var jag tillbaka på en heltidstjänst och jag trodde att jag hade lärt mig vad jag behövde för att inte falla dit igen.

Ett par år senare fick jag barn. Det första barnet var harmoniskt men barn nummer två blev mer stressande för familjen. Av flera anledningar. Det föregicks av en komplicerad graviditet i kombination med en pigg och glad ettåring som gärna riskerade livet för att nå upp till de högsta höjderna och för att utforska de mest spännande sakerna. Därefter kom den lille ut (underbar liten person) men det visade sig vara en krävande liten bebis i kombination med en då pigg men lika orädd tvååring som nu nådde ännu högre höjder och kunde utmana sig (och sina föräldrar) ännu mer. En oförmåga hos mig att be om hjälp från omvärlden gjorde att vi strävade på för att hålla samman livet och familjen. Jag tog mig ann projektledarrollen och i kombination med ett sjukligt kontrollbehov försökte jag förstå mig på min nya värld.

Livet gick vidare in i vad man senare kallar "livspusslet" (ogillar verkligen det ordet) att få ihop förskola, hämtning, lämning, omaka blöta vantar, jobb, krav, prestationskrav. Detta pågick i ett par år och i våras gick jag på grund av olika omständigheter in en ännu mer intensiv period på jobbet. Jag pressades till mitt yttersta av aspekter som jag inte hade någon kontroll över och jag såg heller ingen möjlighet att be om hjälp. Sommaren kom och jag blundade fortfarande för min psykiska ohälsa och hur det gick ut över familjen och mig själv givetvis. Sommaren spenderades i ett ekorrhjul av underhållande aktiviteter då jag inte klarade av minsta klagomål, tjat eller gnäll från barnen så vi befann oss i en ond spiral av lekland, nya parker, sandstrand, hälsa på vänner, släktingar osv. Äktenskapet tog sig ju givetvis många törnar av att vi befann oss i konstant konflikt. Semestern avslutades med att jag åkte ensam och hälsade på en vän och varvade ner för första gången på "god knows when". Ångesten eskalerade givetvis desto mer jobbet närmade sig efter semestern och efter en halvtimme av det första morgonmötet grät jag och spenderade resten av dagen på möte med min chef där jag fortsatte gråta. Han visade sig vara mer förstående än vad jag gett honom credd för och arbetsbördan lyftes direkt i kombination med en referens till en fantastisk företagsläkare. Som sjukskrev mig på stört. Jag vägrade och behövde löjligt nog höra det från fler människor att en sjukskrivning faktisk var rätt väg att gå. Jag ville inte, jag var rädd för att känna mig svag, vilsen och skam för att vara den som inte fixar trycket. Några ångestfyllda månader av insikten att jag är deprimerad så sitter jag nu här. Jag mår avsevärt bättre. Men jag har fortfarande inte identifierat vad som gör mig lycklig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar