onsdag 21 februari 2018

Hjärnan

Man tvingas lära sig mycket om sin kropp när man blir sjuk. Framförallt insikten om hur den press jag lagt på min kropp faktiskt i slutänden påverkar mig. Jag förstår exempelvis varför man förr sa "utbränd", nu använder man ju andra termer som utmattningsdepression eller utmattningssyndrom. När jag mådde som sämst så var verkligen min hjärna utbränd. Då jag har ett visuellt tankesätt så föreställde jag mig hjärnan som ett utbränt hus, det fanns lite stomme kvar här och där, det låg fortfarande glöd på marken och pyrde och överallt var det aska, svart och grå aska som flög runt och grumlade synen för den som än kom i närheten av det nedbrunna huset - min stackars hjärna.

För precis så var det. Min syn var grumlig, blev jag trött eller överstimulerad så såg jag suddigt. Mitt minne var helt borta. Jag kunde inte minnas varför jag gått ut i köket eller in i sovrummet. Jag kunde inte göra logiska slutledningar eller ens koppla ihop mina tankar. Min skarpa slutledning och mitt fantastiska minne var något jag hade värdesatt väldigt högt och nu var det borta. Jag grät, var frustrerad och arg över detta. Det är omöjligt att inte vara det, när man inte kan känna igen sig själv. Ovissheten att leva med huruvida det någonsin kommer att komma tillbaka.

Mina kognitiva förmågor var överstimulerade. Jag blev känslig för ljud, ljus och rörelse. Att gå på ICA kunde göra att jag inte kunde sova på natten för att hjärnan jobbade på högvarv med att bearbeta alla intryck. Jag kunde inte lämna mina barn på förskolan då alla barn, föräldrar och personal som rörde sig gav mig ett sådant stresspåslag att jag fick ångest resten av den dagen. När jag började få lite rätsida på tillvaron kunde jag göra aktiva val, jag blev exempelvis inbjuden på en födelsedagslunch. Jag visste att lunchen skulle göra att jag blev överstimulerad och inte kunna sova, men jag visste oxå att mötet med vännerna skulle få mig att må bra. Det var svåra beslut. På helgerna när barnen var lediga, behövde jag vila mitt på dagen, för att de gjorde mig så trött. Jag kunde inte vara ensam med dem då jag helt plötsligt blev så trött så att jag behövde lägga mig och sova.

Jag kan fortfarande bli överstimulerad av vissa saker, men jag har lärt mig identifiera dessa och har verktyg för att hantera dem. Jag promenerar 30 min varje dag, det rensar huvudet och ger perspektiv och jag mediterar vid behov. Jag blir bättre och bättre på att identifiera när jag behöver det och jag är medveten om att när jag börjar jobba kommer jag behöva göra det varje dag. Det är bevisat att meditation skapar nya hjärnceller och jag förstår att jag som faktiskt skadat min hjärna så mycket, behöver göra det, för att kunna bygga upp ett nytt fint hus som är min hjärna. Det huset kommer att se väldigt annorlunda ut än det förra, framförallt så behöver det ha ett starkt skydd för att värna om sin invånare, jag själv.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar