söndag 18 februari 2018

Självkritik

Ibland är jag min egen största fiende. Rösten i mitt huvud säger att det jag gör inte är tillräckligt bra vilket ofta leder till att jag inte ens påbörjar det jag har haft för avsikt att göra eftersom jag antagligen inte är bra på det. Detta är hemska hjärnspöken och jag vet att det är fler än jag som brottas med dem. Det är två saker jag försöker pränta in i huvudet på mig själv:
  • Vad är det som säger att saker man gör måste vara bra?
  • Hur definieras "bra"? Det är ju bara jag som vet hur mycket effort jag har lagt ner för att göra något.
Jag menar, varför gör man något (fritidsaktiviteter)? För att det är roligt och för att man ska få glädje ur det. Jag är väldigt glad att jag har fått träffa en läkare som försöker putta mig ur min comfort zone och samtidigt sluta bedöma mig själv. När jag började träffa henne och var djupt deprimerad så bad hon mig göra saker som gör mig glad och jag vet att jag funderade en stund och sa sedan sorgset "men jag vet inte vad det är som gör mig glad". Som den kloka människa hon är så sa hon "nej det är inte så lätt när man är så trött som du är, men det är det du ska lista ut nu".

Så började jakten på saker som gör mig glad och många gånger slutade mina tankebanor i "men det kan jag inte göra, för jag är inte bra på det". Ibland känns det som att hjärnan beter sig som Hollywoodfilmens taskiga tjej som står på skolgården och mobbar sin omgivning. Sensmoralen brukar vara att hon egentligen är rädd och osäker och samma sensmoral kan appliceras på mig. Jag är  rädd och osäker och vågar inte ta mig för saker då jag kan ju vara dålig på det och tänk om någon kritiserar mig för att jag är dålig på det. I arbetslivet syns detta ganska tydligt, där börjar jag och många med mig istället överprestera av rädsla för att någon ska döma ut oss som inte tillräckligt duktiga eller bra på det vi gör. Många av oss slutar med huvudet i väggen och det gör ont. Så hamna inte här. 

Men inte nog med att jag har svårt att komma igång jag är oxå bra på att döma ut det färdiga resultatet. När jag väl genomfört något så tänker den taskiga tjejen i huvudet "jaha klarade du det här, då kan väl alla det".

Jag försöker vända detta tankesätt och tränar dagligen på att göra saker utan att döma mig själv. Som att skriva här på bloggen, varför gör jag det? Det gör mig glad, jag tycker om att skriva, det är en bra övning att formulera tankar i ord och det är ett enkelt snabbt forum för att få utlopp för mina tankar. Eftersom en blogg dessutom är publik krävs det dessutom att jag vågar skriva och formulera mig utan prestationskrav, det är väldigt nyttigt för mig och periodvis jobbigt. Jag hoppas även att jag ska kunna använda det framöver om jag skulle råka glömma bort någon av de lärdomar eller insikter jag har fått under tiden som jag varit sjuk. För jag vill aldrig glömma.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar