måndag 5 februari 2018

Vändpunkten

Jag tittade på bilder i min telefon idag. Jag har inte tidigare orkat scrolla bakåt för att titta på bilderna från sommaren och tidig höst då bilderna påminner mig om hur dåligt jag mådde. Men så hittade jag en video från slutet av september där jag står i parken och gör något så enkelt som att blåsa såpbubblor. Mina barn skrattar hjärtligt och jagar bubblorna runt mig. Men jag kan se att de är lyckliga för så mycket mer än bara bubblorna. Den här dagen var den första på länge då deras mamma orkar vara med och skratta och leka, om än för en kort stund. Jag ser i filmen att de nästan är förvånade över att jag hade rest mig upp och deltar och de skrattar förtjust då det verkar som att de har glömt hur det är att ha en mamma som mår bra.

När orken sakta kommer tillbaka

Vid den här tidpunkten har jag ätit den lägsta nivån av antidepp i en vecka och jag var långt ifrån välmående. Bara en kort tid på medicin och jag orkade leka med mina barn igen, det var dessutom långt ifrån full dos och fullskalig effekt.

Men det satt långt inne för mig. Samhällets röst kring antidepp är allt annat än positivt. Jag ville inte acceptera att jag var så sjuk så att något så drastiskt behövdes. Men jag var sjuk, jag var jättesjuk. Trotts det så vägrade jag, länge. Tills den dag då jag insåg att jag inte orkade vara med mina barn. Mina barn är precis så som 3 och 5 åringar ska vara, de låter och de rör sig hela tiden. Det är deras grej och jag orkade inte vara med dem. Jag blev trött och min hjärna kokade för att de stimulerade så mycket intryck i den. Bara genom att de var precis så som de ska vara. Jag grät i flera dagar efter det. Det var en sorg och en skam i att inte orka ta hand om sina barn, att inte ens orka umgås med barnen då mina kognitiva förmågor var så brända att mina barn genom att vara precis så barn som barn ska vara, stimulerade så mycket sinnesintryck hos mig.
Det var då jag bestämde mig för att acceptera medicinering och det var då jag förstod att jag behövde det. Min hjärna var så trött och slutkörd och mina hormonsystem var så ur slag att jag accepterade att jag behövde mer hjälp. En mor ska inte behöva vara så känslig för intryck att hon blir trött av att hennes barn är precis så som barn ska vara.

Min ovilja mot antidepp var baserat på en slags allmän uppfattning om att det skrivs ut för lättvindigt och sedan inte följs upp. För mig har det betytt allt. Jag vill inte romantisera bilden av att äta medicin eller ens förstora dess läkande effekt. Effekten för mig har kommit av att jag i kombination med detta gått i samtalsterapi hos en fantastisk läkare som genom sin expertis lockat fram sorgerna som ligger i botten av min själ, saker jag aldrig skulle ha erkänt för mig själv. Det jag egentligen vill förmedla är att hamna inte här. Våga sätt dig själv först och ta hand om ditt välmående för vägen tillbaka är så vansinnigt lång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar