torsdag 21 mars 2019

Det var bättre förr...

Det finns många förespråkare för att så inte var fallet. Men i vissa aspekter så var det verkligen så. Förr i tiden så slapp man läsa människors dumma åsikter på nätet exempelvis (självinsikt och så...)
Jag råkade fastna i ett kommentarsfält häromdagen där människor skrev en mängd nedsättande och dumma kommentarer om ungdomars klimatstrejk. Jag blev mörkrädd över dessa ignoranta elaka kommentarer riktade mot en fantastisk tonåring som brinner för sin sak. Hur kan man som medmänniska och typ vuxen, ge sig själv befogenhet att bete sig så?

Jag kan givetvis se olika sidor av frågan, det är såklart inte braatt ungdomar skolkar från skolan. Men de brinner för något. Ungdomar som brinner, för en livsviktig fråga, det är ju fantastiskt! Vi ska hylla dem och deras engagemang. Istället är det människor som kommenterar klimatstrejken med att dessa ungdomar vet nog minsann inte vad de håller på med och ska inte tro att de kan göra någon skillnad eller att de ska ha den senaste jackan om de verkligen värnar för miljön.


Är det verkligen så vi ska tala med varandra? Sätta sig över och berätta att den ene eller andra har fel. Är det inte bättre att vi har en dialog om saken? En respektfull dialog.

"Vill du strejka fär miljön, har du då tänkt på att [vi kanske inte ska åka till thailand i vinter/ Köpa den senaste iphonen eller senaste jackan]..?
Jag gör en del för miljön, men jag väljer att inte prata om det och jag har funderat över varför. Jag insåg att det har med precis detta att göra. Om man pratar om att man är miljömedveten så får man höra att man minsann inte borde...[valfritt argument]. Jo jag flyger ibland, men jag tar tåget också. Ingen kan göra allt men alla kan göra något och jag tycker att vi ska börja med att vara mer snälla mot varandra.

söndag 10 mars 2019

It takes a village to raise a child

När jag var sjuk och sällan hade bråttom så började se mig omkring på ett helt nytt sätt. Se min omgivning som jag inte hade hunnit eller orkat göra när jag gasade igenom livet i 190. Jag stannade till på förskolan en stund längre för att hjälpa ett barn in i leken, hjälpa någon liten med att sätta på en vante eller se mig omkring på t-banan för att noter om någon annan behöver min plats bättre än mig. Korta små handlingar men saker jag inte ens hade reflekterat över innan. Jag beslutade mig för att aldrig igen bli så stressad så att jag slutar göra det.

När min sexåring frågade vad civilkurage betyder och efter att jag förklarat så sa han "ja men det har ju du mamma" och jag blev så stolt. Inte bara av det faktum att jag insåg att jag har det, men även för att min lilla sexåring noterat det. Kanske ger det honom mod att se sin omgivning.

För några dagar sedan öppnade en förälder på förskolan grinden så att mina barn sprang ut. Jag var i andra änden av gården och som regel så släpper man aldrig ut ett barn utan föräldrar. Sådant skrämmer mig, en omgivning som är så ignorant så att man inte bryr sig om andras välfärd. Jag lyssnar med avundsjuka på min mentée från Eritrea som berättar att där så hade alla vuxna koll på en så gjorde man hyss var det alltid någon som såg och sa ifrån.

Jag önskar ett samhälle där alla blir sedda och där vi vuxna kan föregå med ett gott exempel om att bara vara lite snällare mot varandra.