söndag 12 maj 2019

Lejonmammans godnattsaga

Mörkret lägger sig och liten ska sova, funderingar över vad som skulle hända om han rövas bort från sin familj. Jag provar trolleritricks, helt och håller plagierat från Harry Potter. 


Älskling, jag kan trolla. Jag kan dra ut läskiga tankar och funderingar ur örat på dig.

Jag bär din oro min älskling, den ska inte behöva tynga dig, tänker jag sedan. 



Mamma, det fungerar inte, tankarna finns kvar...

Då ska jag berätta en saga för dig. 
Vet du vilket det starkaste djuret i djungeln är..? 
Elefanten? 
Man kan tro det, men det är Lejonmamman... 
Det är något som händer i en mamma när hon får ett barn, lejon eller människobarn spelar ingen roll, kraften finns där likaväl. Hennes omsorg om barnet ger henne superkrafter. 

Jag kommer aldrig låta något hända dig.

Men när de små somnat och lejonmamman själv ska sova väller all världens sorger över henne. Hon bär sin familj med sig i själ och hjärta. Just denna veckan har familjen på fyra personer alla stött på hot och hinder. När hoten är bearbetade och de små lugna och trygga så brister mina dammar. Orken tar slut. 

De är så små och de möter saker som barn inte ska behöva möta. Mobbing och utsatthet. Jag lägger alla mina krafter på att stärka och bygga deras murar, för det måste de. Jag önskar att jag kunnat förändra världen och göra alla snälla, men det kan jag inte. Jag önskar att det de berättar inte var sant, men det är det. Barn som beter sig illa har lärt sig av föräldrar, som gör likadant. 

Lejonmammans hud är tunn och tårarna rinner. Kraften tog slut. Men det är OK. Jag vet att den finns där. Jag använde den på rätt saker, jag la den på dem som betyder allra mest. Jag la kraften på att trösta, stärka och bygga. På dialog med förskola och skola. Alla vuxna som är runt dem. Men sorgen finns där likaväl. Över att inte kunna skydda, över vetskapen att de ska falla och slå sig, att de kommer gå på minor och att de kommer möta människor som inte vill dem väl. Vetskapen om att löftet jag gav den lille vid läggdags, inte är sant, hur mycket jag än försöker.

onsdag 8 maj 2019

Adult:ing

Vissa dagar är det inte roligt att vara vuxen. Jag vill dra täcket över huvudet och gråta. Få krypa upp i en varm famn, där någon stryker mig över håret och säger ”det blir bra, det ordnar sig. Imorgon blir en bättre dag”

När barnet vaknar med magont och jag vet att magontet är kopplat till oro. Jag fiskar efter hur dagen innan hade varit, vad har hänt? Någon som varit dum, elak eller retats? Hans magont smittar direkt och jag får ont i magen. Oron för att något i den stora stygga världen ska ha hänt honom. Att han ska ha fått se den hårda kalla världen för tidigt. Han är bara sex år. Vi försöker skydda med näbbar och klor för att skjuta på insikten om att världen kan vara rätt hård och kall. Han behöver inte veta det ännu även om jag räds för att han redan är medveten om det.

Dagen fortskrider och jag får ta ansvaret för någon annans misstag. Jag vill rättfärdiga mig men den analytiska sidan av mig väger för och emot för konsekvenserna av rättfärdigandet vs att bara tigande ta på sig hundhuvudet. Den analytiska sidan förstår vari anklagandet kommer ifrån, en annan persons värderingar som skiljer sig från mina. Vi kommer aldrig att vara överens.

Ett arbete där budskapen flyger fram och tillbaka som pingpong bollar, där uppdrag och budskap förändras dag för dag, timme för timme. Min frustration över att inte kunna bringa ordning, att inte kunna göra progress. 

Då är allt man kan hoppas på, att morgondagen blir en bättre dag. Imorgon är en annan dag, som Björkman sjöng. Imorgon är en annan dag.

torsdag 21 mars 2019

Det var bättre förr...

Det finns många förespråkare för att så inte var fallet. Men i vissa aspekter så var det verkligen så. Förr i tiden så slapp man läsa människors dumma åsikter på nätet exempelvis (självinsikt och så...)
Jag råkade fastna i ett kommentarsfält häromdagen där människor skrev en mängd nedsättande och dumma kommentarer om ungdomars klimatstrejk. Jag blev mörkrädd över dessa ignoranta elaka kommentarer riktade mot en fantastisk tonåring som brinner för sin sak. Hur kan man som medmänniska och typ vuxen, ge sig själv befogenhet att bete sig så?

Jag kan givetvis se olika sidor av frågan, det är såklart inte braatt ungdomar skolkar från skolan. Men de brinner för något. Ungdomar som brinner, för en livsviktig fråga, det är ju fantastiskt! Vi ska hylla dem och deras engagemang. Istället är det människor som kommenterar klimatstrejken med att dessa ungdomar vet nog minsann inte vad de håller på med och ska inte tro att de kan göra någon skillnad eller att de ska ha den senaste jackan om de verkligen värnar för miljön.


Är det verkligen så vi ska tala med varandra? Sätta sig över och berätta att den ene eller andra har fel. Är det inte bättre att vi har en dialog om saken? En respektfull dialog.

"Vill du strejka fär miljön, har du då tänkt på att [vi kanske inte ska åka till thailand i vinter/ Köpa den senaste iphonen eller senaste jackan]..?
Jag gör en del för miljön, men jag väljer att inte prata om det och jag har funderat över varför. Jag insåg att det har med precis detta att göra. Om man pratar om att man är miljömedveten så får man höra att man minsann inte borde...[valfritt argument]. Jo jag flyger ibland, men jag tar tåget också. Ingen kan göra allt men alla kan göra något och jag tycker att vi ska börja med att vara mer snälla mot varandra.

söndag 10 mars 2019

It takes a village to raise a child

När jag var sjuk och sällan hade bråttom så började se mig omkring på ett helt nytt sätt. Se min omgivning som jag inte hade hunnit eller orkat göra när jag gasade igenom livet i 190. Jag stannade till på förskolan en stund längre för att hjälpa ett barn in i leken, hjälpa någon liten med att sätta på en vante eller se mig omkring på t-banan för att noter om någon annan behöver min plats bättre än mig. Korta små handlingar men saker jag inte ens hade reflekterat över innan. Jag beslutade mig för att aldrig igen bli så stressad så att jag slutar göra det.

När min sexåring frågade vad civilkurage betyder och efter att jag förklarat så sa han "ja men det har ju du mamma" och jag blev så stolt. Inte bara av det faktum att jag insåg att jag har det, men även för att min lilla sexåring noterat det. Kanske ger det honom mod att se sin omgivning.

För några dagar sedan öppnade en förälder på förskolan grinden så att mina barn sprang ut. Jag var i andra änden av gården och som regel så släpper man aldrig ut ett barn utan föräldrar. Sådant skrämmer mig, en omgivning som är så ignorant så att man inte bryr sig om andras välfärd. Jag lyssnar med avundsjuka på min mentée från Eritrea som berättar att där så hade alla vuxna koll på en så gjorde man hyss var det alltid någon som såg och sa ifrån.

Jag önskar ett samhälle där alla blir sedda och där vi vuxna kan föregå med ett gott exempel om att bara vara lite snällare mot varandra.