söndag 14 oktober 2018

Emotionell baksmälla

Jag visste att det skulle komma, jag var förberedd och jag hade laddat.
Men... När det väl sker så är jag ändå fullkomligt oförberedd. Jag står oförstående och förvirrad och undrar varför jag just kraschlandat, när jag alldeles nyss flög högt högt på små moln av lycka.

Vi har haft en intensiv period. Inte stressig, men med många händelser som är känslomässigt påfrestande. Det har varit både högt och lågt, intensiv glädje varvat med stor sorg. Jag hade laddat för att falla, men när det intensiva plötsligt släpper så förstår jag inte varför jag känner som jag gör. När jag plötsligt känner fullkomlig tomhet och total utmattning. Idag kom äntligen förståelsen att jag just nu hanterar bakslaget.

Men det är intressant hur snabbt jag hinner glömma och trotts att jag förberett mig så blir jag förvånad när den stora tomheten och tröttheten kommer. Nu vårdar och pysslar jag om den trötta själen. Ägnar mig åt återhämtning och ger mig tid att landa. Med lite tid så står jag snart stadigt med fötterna på jorden igen.

torsdag 11 oktober 2018

Att känna och...?

Jag har jobbar hårt för att lära känna mina känslor och för att identifiera vad jag känner. Jag har kommit långt med det.

Häromdagen så var jag på ett återbesök efter en operation för att lägga om såren. Jag går in pigg och glad till sjuksköterskan och berättar att allt gått bra för att sedan svimma på undersökningsbritsen när såren blottas.

Men du verkade ju så pigg och glad, varför sa du inte att du tyckte det här var jobbigt?

Var vad sköterskan frågade mig när jag började hämta mig. Tja, jag vet inte... Jag är ovan att berätta när jag tycker saker är jobbiga och jag vill inte vara till besvär.

Jag skulle göra en fläta på min väldigt hårömma dotter imorse och sa "säg till om det gör ont" trotts det så ser jag att underläppen skakar och ögonen tåras efter en stund. Hon säger inte heller till.

Varför vi är så vet jag inte, men det tål att tänkas på...

söndag 7 oktober 2018

I have a dream: att våga drömma

Jag vet inte när jag tappade bort modet att drömma. Kanske var det längs vägen då jag möttes av uppfriskande kommentarer som:

"Hoppas inte för mycket, du kan bli besviken"
eller
"Kom ner på jorden" 
de få gånger jag unnade mig att drömma stort

Varför ska vi bortse från känslor som hopp och besvikelse? De är lika legitima som drömmen i sig. Jag övar på att känna och på att drömma och jag välkomnar alla sorters känslor oavsett om de är obekväma eller inte.

Jag saknar fortfarande modet att våga legitimera mina drömmar - förrän jag fått dem bekräftade av andra. Jag vill fortfarande ha bekräftelsen i att det är något jag gör bra, innan jag vågar drömma om det ordentligt.

Jag började skriva mycket när jag blev sjuk men har inte vågat stå för det förrän bekräftelsen kom från andra än mig själv. Bloggen fick liv när mina vänner sa "wow vad bra du skriver!"
"Jasså gör jag?" sa jag förvånat

Novellskrivandet tog fart efter att mitt radiomanus fick stående ovationer. Jag sitter där förundrad och funderar på om det verkligen är jag som är värd bekräftelsen. Men jag övar och har uppenbarligen en bit kvar. Men jag måste våga hoppas, drömma och önska och ge mig själv legitimitet att vara den som beslutar huruvida jag är nöjd med slutresultatet eller inte.

måndag 27 augusti 2018

Back to school

Idag börjar jag jobba igen efter nio veckors ledighet och för första gången inför jobbstart så känner jag varken oro eller ångest. Jag vill inte ge all cred till min medicin även om jag förstår att de bidrar med sitt. Men jag känner även att jag har ett nytt lugn, jag har verkligen haft tid att reflektera och återhämta mig på denna ledighet. Jag har som alltid en liten oro att när ledigheten och sommarens ljus försvinner att jag ska tappa all min ork igen. Men jag vågar ha en tilltro till att jag för första gången har rätt verktyg för att hantera mitt välmående. Jag vet vad jag behöver och jag litar på mig själv för att jag faktiskt ska lyssna till det.

Jag är bättre på att lyssna på mig själv och det är regel nummer ett. Vad vill jag och vad känner jag? Jag tackade nyligen nej till en jobbmöjlighet där hjärnan sa att det här är ett bra karriärdrag men hjärtat sa att nej detta är faktiskt ingenting för mig. Det ledde till en insikt om att gräset är inte grönare på andra sidan så man kan faktiskt lägga lite tid på att titta på sin egen gräsmatta, den blir ju faktiskt bara så fin som jag gör den. En dålig metafor efter sommarens torka kanske då allas gräsmattor numera är torra och tråkiga.

Ge mig själv tid och perspektiv, vilket jag får genom en promenad. Det promenaden gör är egentligen bara att leda mig tillbaka till steg nummer ett "vad vill jag och vad känner jag?". Här vill jag även lägga till "vad behöver jag?". Det är lätt att ryckas med i omvärldens hets och vad alla andra gör, men sanningen är att jag kanske inte vill göra det som alla andra gör.

Sen skulle jag kunna skriva en massa andra saker om ditt och datt, verktyg hit och dit. Men sanningen är att följer jag dessa två så hittar jag allt det andra. Det är ingenting jag måste skriva ner för att dagligen påminna mig om det. Det finns bara där. Om jag tar mig tid för reflektion (promenaden) så hittar jag vad jag behöver. I sommar har jag hittat en massa nya roliga saker som jag inspireras av och vill lära mig mer om. Att skriva, zero waste, KonMarie, feng shui, krav maga, yoga, sticka, sy, virka, måla, pyssla om möbler, ja listan kan göras lång. Förr brukade jag skriva lappar med mina små projekt för att jag inte skulle glömma bort dem. Nu känner jag att det inte behövs. Om ett projekt lockar efter lite reflektion och en djupdykning i vad magkänslan säger så hittar jag det ändå. Men för att ingen ska känna sig snuvad på verktyg, så finns det faktiskt fyra gyllene regler enligt min fantastiska läkare Marie. De två sista kan man med gott samvete slå ihop brukar hon lägga till.

  • Äta
  • Sova
  • Promenera
  • Egentid

lördag 18 augusti 2018

Introvert

I sommar fick jag tillbaka min ork och min lust att läsa. En av böckerna som jag läste var livsomvändande på ett väldigt fint och odramatiskt vis. "Introvert den tysta revolutionen" av Linus Jonkman. Efter att ha läst den så ramlade faktiskt polletten ner. Jag är introvert. När jag nu talar om detta med min omgivning så skrattar de högt och säger "nähää inte du! Du som är så social"
Men precis så är det, jag är introvert, men jag uppfostrad till extrovert. Det har till och med ett eget namn: pseudovert. Livsomvälvande insikt nummer två är att det inte är så lätt att vara introvert i en extrovert värld.

Jag växte upp med en mamma och storasyster som är extroverta, det blev därför normen hemma hos oss. Jag tolkade det som att det var viktigt att omge sig med en massa vänner och alltid vara där det är fart och fläkt. Min instinkt sa mig däremot att jag gärna ville leka ensam och jag njöt av tystnaden i mitt eget sällskap. Men jag fick tidigt lära mig att det var ett bekymmer. I all välmening så fick jag hjälp att söka vänner även då jag inte var intresserad av att omge mig med just de vännerna. Jag accepterade det för jag antog att det var normen. Hellre i dåligt sällskap än ensam. Jag tog med mig de värderingarna under en lång tid och omgav mig periodvis med fel människor. Fel i bemärkelsen "fel för mig".

Livet som pseudovert är inte så lätt. Jag har gjort alla rätt och levt ett extrovert liv. Men resultatet är att jag pressat mig själv mycket hårdare än vad jag klarar av. Jag har inte tillåtit mig tiden i ensamhet för återhämtning och därför missat den lilla detaljen att känna efter vad som känns rätt för mig. Jag har omgett mig med mycket människor och sociala aktiviteter, men jag har ofta känt att jag är fel och avig. Som att jag befinner mig på fel plats eller gör fel saker.


Men jag har hittat hem nu. Jag har en handfull nära vänner, som aldrig får mig att känna mig avig, utanför eller fel. Jag ser på mina barn och försöker se mönster vem som är intro- vs extrovert. Men det finns faktiskt inga ramar och det är inte upp till mig att rama in dem. Jag om någon borde ju veta som var en fyrkantig kloss som försökte ta mig igenom ett runt hål. Vi kan ha många former och det är OK!

tisdag 14 augusti 2018

Soulsearch

Det är en märklig process att återhämta sig från en sjukskrivning. Det känns som att min hjärna brunnit upp och nu håller jag på att bygga upp den på nytt. Uppbyggandet är skönt och fint på alla sätt men inte oproblematiskt. Man måste hitta sig själv på igen. Vem är jag nu? Vem har jag blivit?
Min läkare sa åt mig på ett ganska tidigt stadium när jag blev sjuk att jag ska göra saker jag blir glad av. Jag tittade oförstående på henne och minns känslan av att jag verkligen inte förstår vad hon säger. "Men hur gör jag det?" Är det enda jag kan komma på att säga.
Jag minns att det är som mina tidiga dagar som konsult och en kund kom med ett problem till mig, problemet var för mig så främmande att jag inte ens kunde ställa rätt frågor för att kartlägga problemet. Jag kunde i mitt huvud inte ens kartlägga vad hon menade med att "göra saker som jag blir glad av". Det kändes så främmande.
Jag har fokuserat på alla andra de senaste sex åren. Men ibland undrar jag om det inte är mycket längre än så. Jag har aldrig stannat upp och funderat över vad jag vill utan låter strömmen leda mig dit den tar mig. Jag följde vänner och familj och flöt än hit och än dit. Missförstå mig rätt. Jag ångrar inget. Jag har upplevt en massa olika saker som jag antagligen inte skulle ha gjort om jag hade styrt själv i alla lägen.
Men från den utgångspunkten är det inte helt enkelt att ta ställning till den svåra frågan som är "vad tycker jag om att göra?"

onsdag 16 maj 2018

Ansvar: my space / your space

Vi bär omkring på en massa ansvar och ok på våra axlar som inte alltid är våra egna.
Min terapeut håller upp armarna i en ring och säger "du ska bara ta ansvar för det som är här innanför, det som är utanför kan du inte påverka"
Jag övar och faller. Men får en medvetenhet när jag gör det.
"Sätt upp ett staket runt din trädgård och låt ingen annan kasta in sopor på tomten" säger hon ibland när jag inte riktigt vill ta in budskapet.
Jag försöker visualisera det för mig själv. Ibland kommer jag på i efterhand att jag låtit någon kasta in sopor på min tomt. Mentalt tar jag upp påsen och kastar den tillbaka, även om jag lät det hamna på min tomt så tänker jag bannemig inte bära runt på det. Jag grämer mig heller inte för att soporna råkade komma in, staketet är inte helt stabilt ännu, det finns hål. Jag spikar upp en planka och målar den i en fin färg och stärker mig för att inte låta soporna komma flygandes vid nästa tillfälle.

Podtips:
Podcast 116 | Resonate

Då de pratar om att inte ta med arbetet hem så säger de att man måste ge sig själv utrymme för att plocka av sig dagens vedemödor. Kanske till och med plocka av de ok som inte är dinna att bära på. Med det budskapet har jag faktiskt kunnat lyfta av mig själv ansvar som inte var mitt att bära i första läget. Jag kan applicera det både privat och på arbete, jag har en fallenhet för att ta på mig andras ångest men det är ju inte min att bära och blir därmed bara en onödig vikt på mina axlar.