När jag var sjuk och sällan hade bråttom så började se mig omkring på ett helt nytt sätt. Se min omgivning som jag inte hade hunnit eller orkat göra när jag gasade igenom livet i 190. Jag stannade till på förskolan en stund längre för att hjälpa ett barn in i leken, hjälpa någon liten med att sätta på en vante eller se mig omkring på t-banan för att noter om någon annan behöver min plats bättre än mig. Korta små handlingar men saker jag inte ens hade reflekterat över innan. Jag beslutade mig för att aldrig igen bli så stressad så att jag slutar göra det.
När min sexåring frågade vad civilkurage betyder och efter att jag förklarat så sa han "ja men det har ju du mamma" och jag blev så stolt. Inte bara av det faktum att jag insåg att jag har det, men även för att min lilla sexåring noterat det. Kanske ger det honom mod att se sin omgivning.
För några dagar sedan öppnade en förälder på förskolan grinden så att mina barn sprang ut. Jag var i andra änden av gården och som regel så släpper man aldrig ut ett barn utan föräldrar. Sådant skrämmer mig, en omgivning som är så ignorant så att man inte bryr sig om andras välfärd. Jag lyssnar med avundsjuka på min mentée från Eritrea som berättar att där så hade alla vuxna koll på en så gjorde man hyss var det alltid någon som såg och sa ifrån.
Jag önskar ett samhälle där alla blir sedda och där vi vuxna kan föregå med ett gott exempel om att bara vara lite snällare mot varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar